Nu blev det till slut blodgivning. Det har varit mycket om och men. Tror att det snart är 1 1/2 år sedan jag började försöka att bli blodgivare. Jag är nämligen rädd för sprutor, mest är det en obehagskänslor som gör att jag blir yr, ilamående och svimmar. Tycker att det är ganska löjligt egentligen så jag bestämde mig för att försöka bearbeta det och samtididigt göra en god gärning.

Men det är inte vem som helst som får bli blodgivare, jag har hela tiden varit under eller precis vid samma gräns de har för att man ska få ge blod. Sista gången jag var där så fick jag järntabletter och skulle komma tillbaka om 2 veckor, men då blev jag gravid och fick vackert vänta tills jag slutat amma.

Idag var dagen, jag höll på att svimma och de blev nog lite oroliga och frågade hela tiden om allt var ok. Ja, sade jag eftersom att det är ett vanligt symptom för mig. De kom med dricka och höjde benen. När det inte var många minuter kvar så sade hon att jag såg väldigt blek ut och frågade om jag ser blek ut i vanliga fall, hehe. Jag tyckte att det gick kanon och kommer att göra det fler gånger, kanske jag klarar det någon gång utan att ens känna att jag håller på att svimma.

Mina blodkärl är väldigt svåra att se men det var första gången de prickade rätt första gången!

Härligt, man känner sig nyttig.

ha det gott